Hittade en uppsats jag skrev första året på gymnasiet!

När jag var liten så ändrade jag mig hela tiden när det gällde yrkesplanerna. Visserligen gör jag det ännu men nu håller de sig i alla fall inom samma yrkesgrupp, sjukvård.

Jag och min lekkompis ville starta kennel, sedan ville hon bli ishockeyspelare och jag veterinär med det har jag ju slagit ur hågen nu.

Jag längtar så tills jag är färdig undersköterska så att jag kan söka in på sjuksköterska skolan. Därefter har jag min grundutbildning klar och kan pröva på lite mer specialarbeten.

Något som jag ofta funderat på är att arbeta som sköterska i u-länder. De behöver ju mer hjålp än vad vi gör, här finns ju gott om sjukvårdsfolk om man jämför med u-länderna. Jag har faktiskt fått lite blanketter och broschyrer från en skola som utbildar folk till att arbeta med små resurser som man måste kunna göra om man i hamnar i urskogen någonstans.

Sköterska i fält har jag också tänkt på, att hjälpa sårade soldater i krig. Jag kommer nog aldrig ifrån att jag vill likna Florens Nightingale! I båda de här yrkeskategorierna måste man säkert ha ett starkt psyke och kunna lita på sig själv och sitt yrkeskunnande.

Så långt som till läkare vågar jag väl inte sikta på, annars hade jag nog kunnat tänka mig det också.

Nu är det bara ett problem, jag är hästgalen också. Så naturligtvis vill jag ha hästar. Än så länge rider jag på ridskola och hjälper min kompis då och då med hennes hästar men ibland tänker jag på hur roligt det hade varit att ha ett litet stuteri med araber, fullblod eller halvblod, eller en ridskola för härliga, hästgalna ungar som ville lära sig at rida och sköta hästarna ordentligt. Inte bara ungar förresten utan vuxna också såklart. Jag skulle vilja lära mig rida dressyr lika bra som våra bästa dressyrryttare här i landet: Ulla Håkansson och Eva Karin Munk, två tjejer som jag verkligen beundrar.

Sammanfattning: Jag får skaffa ett sköterskejobb på ett vanligt svenskt sjukhus, köpa mig en gård inte så långt från arbetet, inköpa mig en häst, om ekonomin tillåter, och åka på dressyrkurs. Men så bra som Ulla och Eva Karin blir jag nog aldrig och inte heller blir jag någon Florence!

Min mormor, Augusta, dog när jag var 13 men jag minns ännu hennes långa gråa hår som hon kammade, med huvudet nerböjt, varje morgon och sedan flätade och tills sist rullade upp i en knut på huvudet. Det var spännande att se. Ibland kröp jag ner till mormor innan hon hann stiga upp. Kan än i dag sakna att jag inte lärde känna henne på riktigt. Morfar Ragnar dog ett par månader innan jag föddes.

Fritz bodde en liten bit från Tage och Gullan. Han bodde själv och när mamma, jag och Annika var där och hälsade på fick vi ofta en läsk och en liten peng. Jag vet inte varför vi åkte dit för att hälsa på, kanske fick mamma också en liten peng. Vi hade det ju inte så gott ställt hemma.

När jag var 3-4 år åkte mamma, pappa och mina två storasystrar till Holland. Jag och lillasyster Annika, som då var ca 1 år, lämnades i ett sommarhem. Sommar hemmen var vanliga på den tiden och jag kan väl tycka att det var okej att lämna sina barn där om man var tvungen som förälder att jobba hela sommaren. Men att lämna sina små barn där när resten av familjen åkte på semester! Det kan jag än idag inte förstå. När jag någon gång försökt prata med mamma om detta så säger hon bara: fy, det vill jag inte prata om! Jag förstår att hon tycker att det är jobbigt att tänka på detta idag och att hon håller med om att det inte var klokt. Det var mycket som inte var klokt på den tiden. när vi åkte till Bohuslän så rökte mamma och pappa hela tiden i bilen. Och så tyckte det att det var konstigt att vi barn var åksjuka och behövde spy hela tiden!!

Sommar föräldrarna hette, oops det kommer jag inte ihåg, och jag tror att de var snälla. Kan bara minnas en gång som jag tyckte de var dumma. (Även om jag minns vissa episoder kan jag inte minnas de vuxna!) jag hade inte ätit upp min gröt och fick sträng tillsägelse att jag inte fick komma ut förrän gröttallriken var tom. utanför höll någon på att fotografera och på ett kort vi har syns Annika i en lekhage i trädgården och man kan ana mitt ansikte i fönstret bakom.

Toaletten hos sommarföräldrarna var belägen i hönshuset. Visserligen med nät mellan hönsen och toan men ändå. Jag var livrädd att tuppen skulle komma ut och hacka mej! Han var inte glad över att man satt därinne. Tills slut gav jag efter för min rädsla och började uträtta mina behov i en buske en bit från huset!

De var underbart lydiga, löd minsta kommando. De fällde inte och de fanns där för mig vad som än hände. Osynliga var de för andra men jag kunde urskilja glansen i pälsen, deras fuktiga nos och, det viktigaste, deras innerliga och kravlösa kärlek till mig. Det behövde jag i min otrygga värld.  En dalmatiner och en schäfer. Varför jag valde just dessa två raser vet jag inte och jag kommer bara ihåg vad en av dem hette. Dalmatinern hette Timothy och det tror jag kom från Enid Blytons böcker om de Fem. Böckerna var också en värld jag gärna stannade kvar i. Där kunde vad som helst hända och där kunde jag vara vem som helst men jag kunde även sluta läsa om det blev för jobbigt. Fast jag tror inte jag valde speciellt jobbiga böcker. Det handlade mest om ungdomar som klarade sig i alla lägen. De var starka, vackra och populära. Eller så var de som Georgia i Fem böckerna, hon brydde sig inte om vad alla tyckte och tänkte. Hästböcker slukade jag, återigen djur som man kunde lite fullt på.

Jag fick en porslinshund av min pappa en födelsedag. Det var en grand danoise och fick namnet Timothy! Den står idag på spiselhällen i mitt nuvarande hem.

Jag föddes i Göteborg och tillbringade mina första 9 år där. Jag minns inte så mycket från den tiden men det märkligaste av allt är att jag inte minns mina två äldre systrar eller mina föräldrar! I vuxen ålder, när man nu blir vuxen? så gick jag i terapi efter en jobbig händelse. En gång skulle vi meditera och under meditationen skulle jag se mina föräldrar som de var när jag var riktigt liten men jag började gråta. Jag kunde inte se dem mer än som på ett foto. Jag vet inte vad det beror på att jag inte kan se några vuxna i mina minnes bilder från när jag var riktigt liten. Den enda jag ser är min morbror Tage och morbror Holger. Vi tillbringade alla lov och all ledig tid i mammas barndomshem som Tage, Holger och Tages fru Gullan bodde kvar i. Det var en jordbruksfastighet i Bohuslän som låg, och fortfarande ligger, underbart vackert.  

Jag var med Tage större delen av hans tid i ladugården. Jag älskade kossorna och grisarna, hönsen och kattorna. Tage och Gullan fick aldrig några egna barn och det var kanske det som gjorde att han tyckte om att ha syskon barnen hos sig. Efter lunchen, eller middagen som man sa där, vilade alltid de vuxna. Tage var ju uppe med tuppen så när han hade ätit tog han sig en välförtjäntlig siesta. Under den tiden gällde det för mig och min lillasyster Annika, att vara tysta som möss. Den timmen sysselsatte vi oss oftast med att rita klippdockor. Eller så gick vi ut i skogen och lekte. Ibland lånade vi den gamla cykeln och tog oss ner till handelsboden som luktade gott av nymalet kaffe. Där köpte vi kanske några kolor eller en klubba om vi hade haft turen att få en krona av mamma eller av Fritz. Cykeln var stor och det var nerförsbacke till affären så färden dit kunde vara ganska vådlig!

Fortsättning följer kanske!

alla som hört av sig angående min blogg om mörkret! Tack K för telefonsamtal!
Jag känner mej ganska pigg och på gott humör.

Mellandottern har åkt till pojkvännen i Göteborg och yngsta dottern har en kompis här som ska sova över.
Det är märkligt som livet skiftar. Nu är jag och maken ofta själva hemma medan tjejerna är ute på sitt. Den äldsta har ju flyttat hemifrån. Det känns konstigt att inte träffa henne var dag. Jag försöker att inte ringa för ofta till henne men det är svårt. Vill ringa till henne typ en gång i timmen!!

Jag har ordnat praktik plats för nästa praktikperiod. Ett ställe som jag praktiserat på innan och där jag trivdes . Hoppas jag nu är ok så jag kan börja.

Selma, hjorthunden, lyckades tugga itu en cola burk och skära sig på nosen. Världens blodbad. Hoppas bara inte hon svalt något. Gav henne sparris ifall att. Sägs ju att sparris lindar in vassa saker i magen. Vet inte om det är sant dock.
Ska iväg och simma sedan.
 

Var på 25 års fest igår kväll, hos systerdottern. Väl hemma och i säng låg jag och tänkte på vad jag skulle skriva om i min blogg. Bestämde mig då för att berätta om det hemska som jag just gått igenom: en depression.  Efter många år med jobbiga menstruationer och olika försök att lindra detta, bestämde jag mig för att ta bort livmodern. De jag pratat med som gjort denna operation var alla väldigt positiva. Allt hade bara blivit bättre. Jag fick klartecken av min gynekolog och såg med glädje och spänning fram mot dagen D. Operationen gick bra och jag blev väl omhändertagen av operations personal och även på avdelningen som jag låg på sen. (De har dock alltför mycket att göra och är underbemannade!! Ystad sjukhus avd 3)

Väl hemma läkte såret bra och jag promenerade längre och längre för var dag. 2 veckor senare hade jag en konstig känsla i kroppen: Rädsla, jag fick för mig att underlivet var förändrad och att hela jag var förändrad.  Började få gråtattacker. När de närmaste frågade varför kunde jag bara säga att jag var förändrad.  Detta blev värre och värre. En lördag morgon körde maken in till sin karate träning och lämnade mobilen hemma, för den behövde laddas,. Strax efter han kört blev jag så otroligt rädd att jag skickade ett sms till min lillasyster Annika, hon släppte allt hon hade för händer(tack du underbara för det!) hämtade mig och så körde vi in till akuten i Ystad. Pratade där med psykläkare och gynekolog. Efter det kände jag mig lugnare.

En morgon när jag skulle iväg till skolan (läser till studie och yrkesvägledare på Malmö högskola) började jag må illa, fick diarré och känslan av rädsla blev så otroligt stark att jag inte kunde andas. Jag grät och nästan skrek om vartannat. Allt började snurra omkring mig, och mina armar burrade. Jag var livrädd!!! Per (maken) körde mig till akutpsykvården i Ystad. Fick reda på av läkaren där att jag hade haft en panik ångest attack. Han förklarade hur det kändes och det stämde in i minsta detalj. Jag blev ordinerad antidep. medicin och fick även tabletter mot ångest att ta vid behov.  Allt var för mig helt overkligt, jag som alltid varit den som ryckt på axlarna, tagit allt med en klackspark och varit positiv. Jag har själv utbildats inom psykiatrin och arbetat med det i 10 år! Det är jag som kommer med stöd och goda råd! Nu var allt förändrat! Jag var misslyckad, kunde inte plugga, kunde inte jobba, kunde inte ge någon trygghet eller styrka till barnen eller maken. Åkte ut och in till psykvården, pratade med kurator och läkare, tog psykmedicin.  Efter en veckas medicinering sjönk jag allt längre ner. Detta är en biverkning av medicinen, att man blir värre innan man blir bättre. Jag flyttade hem till mamma, ett slags "gå tillbaka till att bli omhändertagen stadium" Jag kände att barn och make bara blev förtvivlade när de var med mig, det hjälpte ju inte att försöka trösta.

När jag mådde som värst fanns det, för mig, ingen framtid. Allt var mörkt och hopplöst. Trots att jag fick höra att: du har ju en underbar familj, så hjälpte inte det. Vissa perioder var jag helt apatisk. Jag kunde inte äta, gick ner flera kilo på kort tid. Jag trodde på allvar att jag alltid skulle må så här! När jag skulle somna på kvällen så hoppades jag att jag inte skulle vakna igen. Jag tänkte inte: låt mej vakna och vara frisk, utan låt mej sova för alltid!

Hade jag inte haft folk runt omkring mig hela tiden vet jag inte hur det skulle gå! Mitt råd till dem som har någon deprimerad i sin närhet: lämna aldrig, aldrig denna person ensam. Prata med personen, titta på film, håll handen, sov hos den men låt aldrig, aldrig personen vara ensam.  Det du säger kanske inte lyssnas på och filmen går utan att man vet ett dugg om handlingen men det hjälper att vara närvarande. Håll hand, sätt på the, vad som helst men stanna kvar. Byt av varandra när det börjar bli jobbigt men se till att där är någon. För när det värsta mörkret och den skrämmande rädslan sätter in, kan vad som helst hända!

Jag har allt en bra bit till att vandra. Helt fel hade jag inte om det fysiska men med träning och medicin för det kanske jag klarar mig från vidare kirurgiska ingrepp. Jag ska kämpa några månader sen får vi se. Jag hoppas börja plugga igen när nästa kurs kommer igång. De kurser jag missat får jag ta igen senare.

På psykiatrin fick jag höra att detta var vanligt efter en sådan här operation. Synd bara att man inte blir upplyst om detta innan, men det verkar som om de som får problem söker till psykvården och att gynekologin inte får reda på det. Kanske.

Tack min underbara familj, man, döttrar, systrar, mamma, pappa, svärföräldrar och vänner för allt stöd. Utan er..!!!

Jag skriver detta för kanske kan det hjälpa någon! Detta är mina tankar och känslor, det kan säkert vara annorlunda hos andra.