Var på 25 års fest igår kväll, hos systerdottern. Väl hemma och i säng låg jag och tänkte på vad jag skulle skriva om i min blogg. Bestämde mig då för att berätta om det hemska som jag just gått igenom: en depression.  Efter många år med jobbiga menstruationer och olika försök att lindra detta, bestämde jag mig för att ta bort livmodern. De jag pratat med som gjort denna operation var alla väldigt positiva. Allt hade bara blivit bättre. Jag fick klartecken av min gynekolog och såg med glädje och spänning fram mot dagen D. Operationen gick bra och jag blev väl omhändertagen av operations personal och även på avdelningen som jag låg på sen. (De har dock alltför mycket att göra och är underbemannade!! Ystad sjukhus avd 3)

Väl hemma läkte såret bra och jag promenerade längre och längre för var dag. 2 veckor senare hade jag en konstig känsla i kroppen: Rädsla, jag fick för mig att underlivet var förändrad och att hela jag var förändrad.  Började få gråtattacker. När de närmaste frågade varför kunde jag bara säga att jag var förändrad.  Detta blev värre och värre. En lördag morgon körde maken in till sin karate träning och lämnade mobilen hemma, för den behövde laddas,. Strax efter han kört blev jag så otroligt rädd att jag skickade ett sms till min lillasyster Annika, hon släppte allt hon hade för händer(tack du underbara för det!) hämtade mig och så körde vi in till akuten i Ystad. Pratade där med psykläkare och gynekolog. Efter det kände jag mig lugnare.

En morgon när jag skulle iväg till skolan (läser till studie och yrkesvägledare på Malmö högskola) började jag må illa, fick diarré och känslan av rädsla blev så otroligt stark att jag inte kunde andas. Jag grät och nästan skrek om vartannat. Allt började snurra omkring mig, och mina armar burrade. Jag var livrädd!!! Per (maken) körde mig till akutpsykvården i Ystad. Fick reda på av läkaren där att jag hade haft en panik ångest attack. Han förklarade hur det kändes och det stämde in i minsta detalj. Jag blev ordinerad antidep. medicin och fick även tabletter mot ångest att ta vid behov.  Allt var för mig helt overkligt, jag som alltid varit den som ryckt på axlarna, tagit allt med en klackspark och varit positiv. Jag har själv utbildats inom psykiatrin och arbetat med det i 10 år! Det är jag som kommer med stöd och goda råd! Nu var allt förändrat! Jag var misslyckad, kunde inte plugga, kunde inte jobba, kunde inte ge någon trygghet eller styrka till barnen eller maken. Åkte ut och in till psykvården, pratade med kurator och läkare, tog psykmedicin.  Efter en veckas medicinering sjönk jag allt längre ner. Detta är en biverkning av medicinen, att man blir värre innan man blir bättre. Jag flyttade hem till mamma, ett slags "gå tillbaka till att bli omhändertagen stadium" Jag kände att barn och make bara blev förtvivlade när de var med mig, det hjälpte ju inte att försöka trösta.

När jag mådde som värst fanns det, för mig, ingen framtid. Allt var mörkt och hopplöst. Trots att jag fick höra att: du har ju en underbar familj, så hjälpte inte det. Vissa perioder var jag helt apatisk. Jag kunde inte äta, gick ner flera kilo på kort tid. Jag trodde på allvar att jag alltid skulle må så här! När jag skulle somna på kvällen så hoppades jag att jag inte skulle vakna igen. Jag tänkte inte: låt mej vakna och vara frisk, utan låt mej sova för alltid!

Hade jag inte haft folk runt omkring mig hela tiden vet jag inte hur det skulle gå! Mitt råd till dem som har någon deprimerad i sin närhet: lämna aldrig, aldrig denna person ensam. Prata med personen, titta på film, håll handen, sov hos den men låt aldrig, aldrig personen vara ensam.  Det du säger kanske inte lyssnas på och filmen går utan att man vet ett dugg om handlingen men det hjälper att vara närvarande. Håll hand, sätt på the, vad som helst men stanna kvar. Byt av varandra när det börjar bli jobbigt men se till att där är någon. För när det värsta mörkret och den skrämmande rädslan sätter in, kan vad som helst hända!

Jag har allt en bra bit till att vandra. Helt fel hade jag inte om det fysiska men med träning och medicin för det kanske jag klarar mig från vidare kirurgiska ingrepp. Jag ska kämpa några månader sen får vi se. Jag hoppas börja plugga igen när nästa kurs kommer igång. De kurser jag missat får jag ta igen senare.

På psykiatrin fick jag höra att detta var vanligt efter en sådan här operation. Synd bara att man inte blir upplyst om detta innan, men det verkar som om de som får problem söker till psykvården och att gynekologin inte får reda på det. Kanske.

Tack min underbara familj, man, döttrar, systrar, mamma, pappa, svärföräldrar och vänner för allt stöd. Utan er..!!!

Jag skriver detta för kanske kan det hjälpa någon! Detta är mina tankar och känslor, det kan säkert vara annorlunda hos andra.