Yrkesdrömmar


Hittade en uppsats jag skrev första året på gymnasiet!

När jag var liten så ändrade jag mig hela tiden när det gällde yrkesplanerna. Visserligen gör jag det ännu men nu håller de sig i alla fall inom samma yrkesgrupp, sjukvård.

Jag och min lekkompis ville starta kennel, sedan ville hon bli ishockeyspelare och jag veterinär med det har jag ju slagit ur hågen nu.


Jag längtar så tills jag är färdig undersköterska så att jag kan söka in på sjuksköterska skolan. Därefter har jag min grundutbildning klar och kan pröva på lite mer specialarbeten.

Något som jag ofta funderat på är att arbeta som sköterska i u-länder. De behöver ju mer hjålp än vad vi gör, här finns ju gott om sjukvårdsfolk om man jämför med u-länderna. Jag har faktiskt fått lite blanketter och broschyrer från en skola som utbildar folk till att arbeta med små resurser som man måste kunna göra om man i hamnar i urskogen någonstans.


Sköterska i fält har jag också tänkt på, att hjälpa sårade soldater i krig. Jag kommer nog aldrig ifrån att jag vill likna Florens Nightingale! I båda de här yrkeskategorierna måste man säkert ha ett starkt psyke och kunna lita på sig själv och sitt yrkeskunnande.


Så långt som till läkare vågar jag väl inte sikta på, annars hade jag nog kunnat tänka mig det också.

Nu är det bara ett problem, jag är hästgalen också. Så naturligtvis vill jag ha hästar. Än så länge rider jag på ridskola och hjälper min kompis då och då med hennes hästar men ibland tänker jag på hur roligt det hade varit att ha ett litet stuteri med araber, fullblod eller halvblod, eller en ridskola för härliga, hästgalna ungar som ville lära sig at rida och sköta hästarna ordentligt. Inte bara ungar förresten utan vuxna också såklart. Jag skulle vilja lära mig rida dressyr lika bra som våra bästa dressyrryttare här i landet: Ulla Håkansson och Eva Karin Munk, två tjejer som jag verkligen beundrar.


Sammanfattning: Jag får skaffa ett sköterskejobb på ett vanligt svenskt sjukhus, köpa mig en gård inte så långt från arbetet, inköpa mig en häst, om ekonomin tillåter, och åka på dressyrkurs. Men så bra som Ulla och Eva Karin blir jag nog aldrig och inte heller blir jag någon Florence!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0